Vi fördjupar oss i påskens verkliga skatter 
– äggen – och hönorna de kommer från. Det är en exposé i sorter som du bara får tag på om du köper lantägg direkt från bondgård eller har egna höns i trädgården.

Som barn  fick vi lära oss i skolan att vita ägg värps av vita höns och bruna av bruna. Det är ungefär lika förenklat som att säga att det bara skulle finnas två sorters höns. Rent procentuellt ser det tyvärr nästan ut så i Sverige i dag, eftersom de stora äggfabrikerna håller ett par få värphybridsorter med namn efter avelsföretag som Lohmann, Bovans och Hy-Line med suf x som »robust«, »classic«, »light« och »extra« för att tala om vilken sorts egenskaper äggen ska få.

Detta gäller även för de ekologiska äggen i stor produktion. Att de flesta av äggen i handeln är vita beror på att hybriden bär gener från vitvärpande raser, till exempel leghorn, som trots skiftande utseende och fjäderdräkt alltid värper vita ägg.

De bruna äggen i våra butiker är värpta av hybrider som bland annat härstammar från hönsrasen Rhode Island red. Även den är en stark värpras som förvisso avlades fram i delstaten med samma namn, men med påbrå från rasen malay, som på 1830-talet importerats från Asien till Storbritannien.

Ungefär där tar det storskaliga urvalet slut. Hybriderna har sedan länge tagit över och för att få tag i ägg från gamla produktionslinjer får man antingen köpa lantägg direkt från en bondgård med mindre besättningar eller husera en egen liten höns ock i sin trädgård.

Värphybrider i större hönserier lägger i snitt 350 ägg per år och går ner i produktion redan efter 18 månader, då de slaktas ut. Att ersätta dem med äggläggare av dessa raser, som lätt blir 5–7 år gamla om de får ha hälsan, bara värper 150–250 ägg de första åren och sedan betydligt glesare, skulle helt enkelt inte gå att genomföra ekonomiskt. Men ägg från mindre hönsbesättningar än 50 fåglar får säljas direkt till konsument på marknader och torg, bara de är otvättade så att den osynliga naturliga skyddshinnan på skalet finns kvar.

Och om vi konsumenter kan lägga pengar på dyra viner, ostar och saftiga biffar, skulle inte ett paket ägg av de här sorterna vara något vi mer än gärna unnade oss? Kanske kan de till och med fungera som en diskret påminnelse om vilken fantastisk gåva varje enskilt ägg faktiskt är?

Orpington
En buff orpingtoncär godmodig som en hobbit och lyser nästan apelsingul i solsken. I Storbritannien är avelsarbete med höns rent av ett kungligt nöje. Prins Charles är beskyddare för The Poultry Club of Great Britain och en annan stor entusiast var hertiginnan av Devonshire på slottet Chatsworth (en av de ökända systrarna Mitford som kallats "sin tids Kardashians"). För henne, liksom för många damer i lantadeln, var äggförsäljning ett sätt att dryga ut kassan under uppväxten.

Efter att tuppfäktningen förbjöds 1849 hade avelsarbetet fokuserat på andra saker än hönsens styrka och stridsvilja. Genom att korsa den spanska rasen minorca med den kinesiska langshan och den nya amerikanska rasen plymouth rock så lyckades William Cook på 1880-talet få fram en alldeles ny tung ras, black orpington, som han uppkallade efter sin hemort söder om London.

Nu var konkurrensen i hönsavelskretsar knivskarp och även andra versioner av rasen dök upp. Cook fortsatte emellertid med sitt avelsarbete och kunde ett par år senare även presentera vit orpington och den guldgula buff orpington som kommit att bli mycket populär. Orpington är en stor, lugn ras med  fluffig fjäderdräkt som gör att den klarar sig bra under kalla väderförhållanden och värper flitigt även då. Äggen är stora och ljusbruna och skiftar i rosa.

Maran
Den tjusiga maranen på bilden är kläckt som en blå kopparmaran, men inte riktigt rastypisk. Bland annat är kopparfärgen mycket svag, bara i nacken, och kammen avviker också från rasstandarden.
Maran är en fransk hönsras från den lilla hamnstaden Marans, strax norr om La Rochelle på franska Atlantkusten. Det geografiska läget spelade stor roll för rasens utveckling eftersom handelsskepp ofta medförde olika hönsraser ombord, och dessa kom att blandas upp med de lokala lanthönsen.

1930 definierade man den nya rasen som en tung kombinationsras, för det ljusa köttet var enastående gott och saftigt och äggen var stora och mörkt chokladbruna. Äggfärgen spelar stor roll i maranmytolo- gin, för trots att rasen förekommer i en mängd skiftande fjäderskrudar i allt från svart med koppartecken och blå koppar till gök- och vetefärgad så är det färgen på skalen som slutligen avgör kvaliteten.

Den bruna färgen »spraymålas« på äggskalet då ägget passerar ut ur hönan, och ju långsammare det går, desto mörkare äggfärg. För att underlätta graderingen har franska maranklubben iordningställt en färgkarta. Betyget fyra är godkänt, sju är utmärkt och nio alldeles enastående bra. Smakmässigt märks ingen skillnad. De medelbruna äggen kan även vara spräckliga – och blev av Ian Fleming utsedda till James Bonds speciella favoritägg, löskokta i knappt tre och en halv minut.

Isbar
På 1950-talet arbetade den småländske frikyrkopastorn, tillika hedersdoktorn i genetik, Martin Silverudd med att ta 

fram nya svenska raser baserade på gamla produktionsstammar av leghorn och rhode island red. En tanke var att göra nykläckta kycklingar könsvisande för att inte uppfödning av tuppkycklingar skulle bli alltför kostsam och Silverudd korsade därför in den grönvärpande araucanaättlingen cream legbar. 

Rasen kallades svensk grönvärpare och sedermera isbar. Isbarägget är grönt men kan också ha dragning åt olivgrönt. Det beror då på att äggskalet dels har en grön grundton, dels belagts med ett lager brun äggfärg då den passerat ut genom hönan.

Silkeshöns
För den med liten trädgård kan dvärgsilkeshönan vara ett alternativ. Silkeshöns är en av världens äldsta hönsraser och har sitt ursprung i Östasien. Dvärgsilkeshönan är framavlad i Nederländerna och väger bara ett halvt kilo. Äggen är vita eller crèmefärgade och väger drygt 30 gram – men andelen gula är större än hos ett standardägg och perfekt för den som inte är så förtjust i äggvita.

Leghorn
Leghorn var från början en italiensk lätt lantras som skeppades från hamnstaden Livorno (Leghorn på engelska) till Amerika på 1820-talet.