Taffel

I morse sprängde jag målsnöret efter den första fasen av mitt nya LCHF-liv (redan nu anar ni nog vartåt det barkar). Det var invägning och blodtryckstagning efter en inledande månad. Och även om syftet med mitt LCHF-experiment inte i första hand var att gå ner i vikt så har det sedan jag började äta fett/rätt trillat av inte mindre än 6 kg. I själva verket följde jag mallen för hur man går ner i vikt med fett. De första dagarna rasade två kilo av, mest vätska. Sedan började jag återta de där kilona och var faktiskt uppe på startvikten igen, vilket gjorde mig lite orolig. Men snart började sipprandet nedåt och här står jag nu (bara lite mindre av mig).

[[{"type":"media","view_mode":"media_large","fid":"8164","attributes":{"class":"media-image alignnone size-medium wp-image-938","typeof":"foaf:Image","style":"","width":"300","height":"224","alt":"laxmiddag"}}]]

I morgon skulle vi ha fått middagsbesök av en av de snyggaste, smartaste och trevligaste unga liberalerna i landet. Han skulle leka med lilla S tågbana, bråka med mig om saker jag tänkt för min nya bok och på det stora hela förgylla vår tillvaro. Sen blev han sjuk. Och sen blev det ännu mer synd om honom.

Säkert är det så att mina eventuella kostrestriktioner inte har ett allmänintresse. Men det gäller å andra sidan det mesta jag skriver om här på bloggen. Handen på hjärtat är de flesta inläggen mest banala betraktelser från vardagslivet, funderingar och redogörande för allehanda anspråkslösa experiment. Det är inte mycket av mitt skrivna som platsar på en förstasida på en kvällstidning; det brukar vara där allmänintresset definieras.